24/9 Hamnet  (UK, USA 2025).

Regi: Chloé Zhao. Med: Jesse Buckley, Paul Mescal, Jacobi Jupe.

Längd: 125 min. 

Det är 1500-tal och William Shakespeare anländer till Stratford-upon-Avon i rollen som latinlärare. Här blir han snart bekant med Agnes, falktränare och skogshäxeättling, och kärleken är omedelbar. Pesten kommer till byn och den älskade, ende sonen dör. Williams teaterpjäser kräver allt mer av hans tid och han reser till London samtidigt som Agnes lämnas ensam med barnen i en förrädisk kamp för överlevnad och för att hantera sorgen efter sonens död.

Framför allt kretsar ”Hamnet” kring makarna Shakespeares förlust av sonen med samma namn år 1596. Pojkens död är inte hittepå – och i filmen råder det ingen tvekan om att eller ens hur den hänger ihop med ”Hamlet” från 1601. I samtiden var namnen i praktiken utbytbara. Och själva idén om utbytbarhet, att sätta sig själv i någon annans ställe eller ikläda sig ett annat liv, är ett tema i filmen.

”En berättelse om sorg…starkt drabbande scener där smärtan slår i bröstkorgen som en bas på hög volym. Men filmen är också poetisk och vacker. Jessie Buckley är fantastiskt bra i den bärande rollen som hustru till William Shakespeare.” (Aftonbladet)

”Filmen är ett porträtt av ett äktenskap i kris och en hyllning till konsten, för i den finns tröst och läkning. För oavsett vilket uttryck den tar sig så innehåller den summan av människans alla upplevelser, från tidernas begynnelse fram till idag. Våra känslor är sällan unika och sorg är både den mest allmängiltiga och den mest ensamma. Filmens rörande slutscen påminner oss om att det inte spelar någon roll om vi lever på 1590-talet eller 2020-talet. Sorgen smakar alltid likadant och det finns tröst att finna i det.” (SVT Kulturnytt)

1/10 Left-handed Girl ”Zuo pie zi nü hai” (Taiwan, Frankrike, USA, UK 2025).

Regi: Shih-Ching Tsou. Med: Janel Tsai, Shih-Yuan Ma, Nina Ye.

Längd: 108 min.

Här är en pärla som skildrar livet för en ensamstående mamma i Taipei. Tillsammans med sina två döttrar flyttar hon till Taipei där hon öppnar ett marknadsstånd som har öppet på natten. Även om maten är annorlunda än vår vanliga mat i Sverige och språket de talar inte är svenska känns skildringen allmängiltig och människor världen över kan helt klart känna igen sig i mycket, i utmaningar och svårigheter som denna mamma och hennes två döttrar, en femåring och en tonåring.

Den femåriga dottern, I-Jing, är vänsterhänt. Hon förstår ganska snabbt att familjen har det tufft ekonomiskt. Hennes mamma kan inte få ihop tillräckligt för att betala månadskostnaden för att hyra sin plats på marknaden. I-Jings morfar är arg för att hon är vänsterhänt. Morfar säger att vänsterhanden är djävulens hand. Då kommer I-Jing på att låta vänsterhanden stjäla saker som hon sedan ska försöka sälja för att hjälpa mamman att betala hyran. I-Jing menar att det egentligen inte är hon själv som stjäl utan djävulen.

Filmen är helt inspelad med mobilkamera. Taiwans Oscarsbidrag 2026.

”En underbar film om en påhittig femåring som vi bara måste älska. Den färgsprakande miljön i Taipei om natten berättar något om livet i många olika nationer och miljöer.” (Kulturbloggen)

”Skorrar gör det först mot slutet då släkten förenas under en obekväm födelsedagsfest där trassliga hemligheter exponeras genom sprit och handgemäng…Det blir dock mest en randanmärkning, för ”Left-handed girl” är i övrigt en enormt fin film, ett lika förunderligt som uppslukande titthål in i en helt annan värld. Jag kommer att gå och se den minst en gång till.” (SvD)

8/10 Interna utredningar: Fall 137 ”Dossier 137” (Frankrike 2025).

Regi: Dominik Moll. Med: Leá Drucker, Jonathan Turnbull, Mathilde Roehrich.

Längd: 116 min.

Stéphanie, en utredare vid franska polisens avdelning för interna utredningar, sätts på ett fall som involverar en ung man som blivit allvarligt skadad under en demonstration i Paris. Har polisen avlossat gummikulor i självförsvar eller har vi att göra med tydligt övervåld? Stéphanie väger åt det senare men har samtidigt det egna skrået att tänka på: från kollegernas känslor till fackets påtryckningar till korruptionen som tycks sitta i väggarna. Men hur ska hon kunna bortse från offren: de till synes harmlösa unga människor som i gula västar för första gången begett sig till huvudstaden för att visa sitt engagemang? Och som dessutom kommer från hennes hemstad?

Filmen utvecklas som en metodisk utredning där vittnesmål, rapporter och mobilvideor långsamt fogas samman till en bild av vad som egentligen hände. Ju längre utredningen fortskrider, desto mer handlar frågan inte bara om vad som hände - utan om hur vi väljer att se på det som hände.

”Men filmen …skildrar en tid av stora och dramatiskt ökande inkomstskillnader. Där människorna i botten på samhällspyramiden känner sig svikna av politiker och myndigheter. Och med grym ironi visar Moll hur de poliser och demonstranter som ställs mot varandra har samma bakgrund, delar samma öde som samhällets förlorare.” (Sydsvenskan)

”..ett drama om hur ett samhälle i kris färgas av kåranda och tystnadskultur. Ett laddat tidsdokument.” (DN)

15/10 Amrum (Tyskland 2025).  Filmsnack med snacks

Regi: Faith Akin. Med: Jasper Billerbeck, Laura Tonke, Lisa Hagmeister.

Längd: 93 min.

På den vindpinade, sagolikt vackra ön Amrum tar den 12-åriga Nanning, medlem av Hitlerjugend, hand om sin mor under andra världskrigets sista dagar våren 1945. Nanning, som tack vare sin pappas ställning som respekterad intellektuell partifunktionär är hedersmedlem i det nazistiska ungdomsförbundet Deutsches Jungvolk, försöker tränga undan ett naggande tvivel. Trots att den nordfrisiska ön Amrum ligger avskilt ute på Nordsjön, inkilad mellan Sønderjylland och Schleswig-Holstein, är det svårt att inte notera alla ringar på vattnet från när Hitlers tusenåriga rike rasar samman. Nannings höggravida mamma vill bara äta vitt bröd med smör och honung, men allt vete forslas direkt till fronten där det i brist på bättre alternativ används som koagulerande läkemedel. Bagaren kan bara erbjuda mörka betonghårda råglimpor.

Medan världen står i brand kämpar Nanning för att hålla sin familj vid liv. Men när freden äntligen bryter tystnaden förändras allt. För nu avslöjas en fiende farligare än kriget självt, en som funnits närmare än Nanning någonsin anat.

"Men skildringen av hur nazismens obarmhärtiga ideologi smyger sig in i vardagen träffar hårt. När Nanning ber sin mamma om tröst får han en uppsträckning: ”Vi förlorade kriget på grund av lipsillar som dig.” Gastkramande." (Sydsvenskan)

"Amrum är en avslappnad film, som ser världen ur en pojkes perspektiv. Det är en berättelse som använder förundran och fascination för att berätta om en grym tid." (Västerbottenskuriren)

22/10 Rebuilding (USA 2025).  Årsmöte

Regi: Max Walker-Silverman. Med: Josh O´Connor, Lily La Torre, Meghann Fahy.

Längd: 96 min.

Hur återuppbygger man sitt liv efter att ha förlorat allt i en eldsvåda? När Dustys farm förstörs i en skogsbrand förlorar han sin identitet som cowboy på ranchen. Eftersom marken anses obrukbar får han inga lån för att bygga upp den igen och hamnar på en husvagnscamping för personer drabbade av skogsbranden tillsammans med sin dotter, som han försöker återknyta kontakten med.

Här byggs en fin gemenskap och solidaritet upp mellan de boende. De befinner sig alla i samma situation och nu försöker de hjälpa varandra för att klara vardagen så gott det går. Filmen visar på ett tydligt sätt hur mycket lättare saker och ting blir när man hjälps åt i stället för att försöka klara sig själv utan hjälp från andra. Ett fint budskap i tider då individens egna intressen ofta får företräde framför det kollektiva och gemensamma.

'Rebuilding' är en rörande, poetisk och varm berättelse med vibbar av 'Nomadland', om vikten av sammanhang och andra människor för att resa sig igen efter en katastrof.

”Bilden av den spöklika skogen med en enda liten grön kvist är översymbolisk för storyn men effektiv som inre bild. Man måste inte ha fått sin ranch nerbränd för att vara bekant med förlust och trauma. Och hur försiktigt det måste hanteras.” (DN)

 ”…en berättelse som skapar framtidstro och visar människorna från sina bästa och varmaste sidor utan att smöra. Man ska aldrig ge upp tron på dem. Det finns kanske en framtid för mänskligheten.” (Uppsala Nya Tidning)

29/10 En by vid paradisets rand ”The Village Next to Paradise” (Frankrike, Österrike, Somalia, Tyskland 2024).

Regi: Mo Harawe. Med: Axmen Cali Faarax, Canab Axmed Ibraahin, Ahmed Mohamoud Salleban.

Längd: 132 min.

Mamargade är en medelålders änkling som bor med sin lille son Cigaal i ett spartanskt hus vid Somalias kust. Hans lillasyster Araweelo har nyligen flyttat in hos dem efter att ha skilt sig – när de inte kunde få barn föreslog hennes man att han skulle skaffa en till fru, en lösning Araweelo inte var intresserad av. Nu släpar hon sin symaskin fram och tillbaka till skrädderiet hon jobbar på, och drömmer om att öppna eget. Men det saknas pengar, och lån får bara den som är gift. Mamargade har alltid försörjt sig på att gräva gravar men nu har firmor med grävmaskiner tagit över marknaden. Det gör honom förbannad, men han hankar sig fram genom att transportera varor med lastbil åt skumma uppdragsgivare.

En dag meddelar rektorn att byskolan tyvärr kommer att läggas ner. Det finns ett internat som hon tycker att Cigaal borde börja på, men det är dyrt. Det saknas pengar, ständigt. Den samhällskropp som sargats av krig och konflikter i decennier fungerar inte som den ska. När en kvinna från byn uppgivet utbrister: ”Det är meningslöst att skaffa barn, det finns ingen framtid”, förstår man henne. Men det är just huvudpersonernas strävan efter att ge barnen ett bättre liv som gör att den här filmen sjuder av lågintensiv energi.

Den villkorslösa kärleken mellan Mamargade och Cigaal är helt central för handlingen, även om pappan ibland glömmer bort att vara den bästa versionen av sig själv.

En by vid paradisets rand är en film om drömmar, familjerelationer och att ta dagen som den kommer, alltmedan ökensolen gassar och landets politiska situation kryper närmare vardagen.

..en stilsäker och djupt berörande filmpärla om drömmar, motstånd och att våga tro på en ljusare framtid. Mo Harawes regidebut blev den första filmen från Somalia att antas till filmfestivalen i Cannes.” (Göteborgs filmfestival)

”…en smakfull regisserad och filmad film, som visar de vackra miljöerna i Somalia men samtidigt en ärlig skildring av hopplöshet… Marmagade kämpar för sin son, men gör det väldigt odramatiskt, vilket bidrar till en humoristisk underton i vissa scener. För det är så en riktig kamp ofta ser ut. Den är odramatisk, och humor hjälper en utmattad människa att inte älta för mycket kring det som är bortom ens kontroll. Ofta rör det sig om att ha tålamod och uthållighet. Att man tar tillfället i akt när en möjlighet väl dyker upp. Harawes film är därför en uppmuntran till den som vadar genom ett träsk, och en läxa i att framtidshopp sällan kommer naturligt, men är värt att kämpa för." (KULT magasin)

5/11 I Swear (UK 2025).

Regi: Kirk Jones. Med: Robert Aramayo, Maxine Peake, Somerled Campbell.

Längd: 120 min.

John Davidson växte upp i en mindre ort i Skottland. Han var en populär brittisk fjortonåring med bra betyg när hans liv helt förändras. Han var framgångsrik fotbollsmålvakt i ortens lag och var på väg att bli värvad till ett större lag och hade börjat i en fin skola när han började få konstiga rörelser, ofrivilliga tics och han började svära och kalla lärare och andra för snuskigheter. Han blev utslängd från skolan och hans fotbollskarriär tog slut och föräldrarna skildes. John försäkrade alla att han inte kunde styra kroppens ryckningar och inte kunde hindra de fula ord han hävde ur sig. Men det tog många år innan han och hans familj fick reda på att han fått Tourettes syndrom. Och det blir värre. Filmen hoppar fram till den 26-årige John, som nu bor hemma hos mamma och äter starka mediciner som ska lugna. Men han skriker fortfarande oförskämdheter, slår hårt och spottar och många blir skrämda. Det är som att hans hjärna tänker ut vad han absolut inte får säga och sedan skriker han det tvångsmässigt ändå.

Folk blir provocerade. Poliser rycker ut. Det är svårt att förklara vad Tourettes syndrom är – en del han möter påstår det inte finns. Varje vandring till mataffären blir en prövning. För John innebär det lite lättnad att han träffar en gammal skolkamrat och dennes mamma. Hon har arbetat som sjuksköterska inom psykiatrin och har gränslöst med förståelse och tålamod. Den familjens hem blir en trygg bas för John, och det leder till små steg ut i samhället. Genom att följa John och hans många motgångar får man en bild av hur komplicerat allt i hans liv blir.

I Swear är inspirerad av den sanna historien om John Davidson, som fått medalj av drottning Elizabeth för sitt livsverk - att öka förståelsen för alla med Tourettes syndrom.

”I grunden är det en klassisk brittisk feel good…”I swear” rör sig på samma sätt utefter en snitslad bana, mellan givna dramaturgiska vätskekontroller, men är ändå laddad med så mycket empati att kritikerglasögonen sakta glider av näsan.” (DN)

”En finstämd fingertoppskänsla som spelar mellan tragik och komik löper genom hela berättelsen, och gör att den håller hela vägen fram. Tillsammans med ett fantastiskt porträtt av Robert Aramayo, som inte bara lyckas illustrera ett funktionsnedsatt tillstånd med stor framgång, utan även gör detta med perfekt skotsk accent trots att han själv är engelsman, blir det en riktig fullträff.” (Moviezine)

12/11 Father Mother Sister Brother (USA, Italien, Frankrike, Irland, Tyskland 2025).

Regi: Jim Jarmusch. Med: Tom Waits, Adam Driver, Mayim Bialik.

Längd: 110 min.

Tre sammanlänkade berättelser om relationer mellan vuxna barn och deras något avlägsna föräldrar. I första akten spelar Tom Waits en gammal pappa som får besök av sina vuxna barn, spelade av Adam Driver och Mayim Bialik. Fadern bjuder på vatten från brunnen i sitt hus som ligger någonstans på landsbygden i USA. Det blir en ansträngd  återförening som överskuggas av mysteriet kring pappans ekonomi. Om han är fattig, och hans son sticker till honom pengar, varför har han i så fall en Rolexklocka? Genom subtila kommentarer får vi intryck att pappan varit frånvarande, eventuellt nu också är psykiskt sjuk. Men utan någon överdriven dramatik går livet ändå vidare.

En likartad stämning präglar akt två, där systrar spelade av Cate Blanchett och Vicky Krieps, besöker sin överklassmamma (Charlotte Rampling) för en årlig ritual av eftermiddagsthé i Dublin. Under ytan bubblar ett stilla missnöje över moderns föräldraskap. Samtidigt som syskonen tävlar om att leva upp till outtalade förväntningar på både kulturellt och ekonomiskt kapital.

Det är just i undertexten till alla tystnader som Jarmusch skiner som regissör. Även i sista akten – där en tvillingduo spelade av Indya Moore och Luka Sabbat dricker kaffe och återvänder till sina föräldrars dödsbo i Paris – får publiken fylla i konturerna till deras stökiga uppväxt.

”Sammanfattningsvis är Jim Jarmusch både familjär och pricksäker, samtidigt som han känns modern och fortsatt nyfiken… Jag hade utan tvekan kunnat se flera timmar till i detta stillsamma, humoristiska och mänskliga universum.” (Moviezine)

”Jag kan tycka att det är lite synd att Jarmusch den här gången valt att förlägga historien på tre olika episoder i stället för att fokusera mer djupgående på en av dem. Det hade varit intressant att veta mer om karaktärerna och deras relationer. Nu lämnar vi dem i stället precis när det börjar bli intressant. Det gör att ”Father Mother Sister Brother” inte riktigt kommer upp i samma klass som Jarmuschs starkaste filmer på 2000-talet men det är fortfarande en mycket bra film. Jarmusch lyckas än en gång, med hjälp av små medel och gester, säga något om oss människor på ett sätt som få filmskapare klarar av.” (Dagens arena)

3/12 Afrikas drottning ”The African Queen” (USA, UK 1951).

Regi: John Huston. Med: Humphrey Bogart, Katharine Hepburn, Robert Maorley.

Längd: 105 min.

I en av historiens tveklöst bästa äventyrsfilmer bjuds vi på ett sprakande möte mellan Hollywoodgiganterna Katherine Hepburn och Humphrey Bogart. Hepburn är den pryda missionären Rose som flyr undan tyskarna i första världskrigets Belgiska Kongo. Bogart är den oborstade och ginpimplande skepparen Charlie som låter Rose följa med på sin medfarna gamla ångbåt, ”Afrikas drottning”. Mötet mellan det omaka paret är laddat, nära nog i explosionsnivå, men de tvingas samarbeta för att överleva den livsfarliga färden via jättekrokodiler, blodiglar, väldiga vattenfall och tyskarnas kulsprutekärvar.

Det finns ett mål med färden (en dödsföraktande plan, oväntat nog spunnen av den fridsamma kvinnan), men som i alla äventyr finns det faror att klara sig förbi på vägen - såsom allt mer brutala forsar och skjutglada tyskar. Ja, det är ett riktigt äventyr, med kärlek uti.

Från artighet via ilska till förälskelse går nämligen känslorna i takt med att båten stävar nerför floden och de klarar av den ena utmaningen efter den andra. Man kan också uttrycka det så här: tilltalsnamnen går från "Mrs. Sayer", via "benig nucka" till "Rosie" eller till och med "schweetheart". Motgångarna och äventyren och det hårda arbetet med att ta sig nerför floden inte bara skapar förutsättningarna för kärlek, de stärker också det förhållande som raskt uppstår. Faktum är att filmen tar en ganska annorlunda ton i den senare hälften, med bitvis dystert allvar och till slut tvättäkta spänning på ett romantiskt och ganska oväntat vis.

”För sin legendariska roll belönades Bogart med en Oscar. Hepburn nominerades, men blev utan statyett denna gång. Hon kunde dock trösta sig med att vinna fyra andra Oscars under sin karriär. Än i dag är det rekord för en skådespelare! Även John Hustons regi och Hustons & James Agees manus ärades med nomineringar.” (Expressen)

”Afrikas drottning är bra på ett gammalt vis, om du förstår vad jag menar. Bristerna överser man med, och det som är bra är bra på ett sätt som kanske inte hade fungerat idag - men fungerar till hundra procent i sin gamla form även idag. Hmm, om ni förstår vad jag menar...” (Russin)

10/12 Nyårsfesten ”Det nye år” (Danmark 2025).   Filmsnack med glögg

Regi: Paprika Steen. Med: Tuva Novotny, Anders W. Berthelsen, Birgitte Hjort Sørensen, Lars Brygmann.

Längd: 95 min.

Vännerna Nomi, Jens, Charlotte och Kris samlas för att fira nyår tillsammans, precis som de alltid har gjort. Vi ser Tuva Novotny i huvudrollen som Nomi, värdinnan för en fest som snabbt ska spåra ur. Allt börjar med att hon har bjudit in sin nya partner Finn. Som en joker i kortleken kastar han helt omkull dynamiken hos de gamla vännerna. Dels saknar han helt förmågan att läsa av ett rum. Dels blir han ständigt jämförd med Nomis förre man, som ramlade ner från balkongen och dog för några nyårsfiranden sedan vilket av förklarliga skäl lägger sordin på stämningen, men likväl ska ritualer upprepas och traditioner bevaras. Det skaver redan från start, och under kvällens gång kommer undertryckta känslor och obekväma sanningar upp till ytan. När tolvslaget närmar sig ställs allt på sin spets - kommer deras vänskap någonsin bli densamma igen?

Rollfördelningen är tydlig, med den konservative Jens som tycker att ”psykologi är västvärldens vodoo”, hans levnadsglada fru som hämmas av mannens kverulans, deras föräldraskeptiska tonårsdotter och Nomis gamla flirt Kris.

Det här är ett gäng som ser på varandras svagheter med sympatiskt mild blick men när Nomis nye pojkvän Finn – som visar sig vara en svårartad besserwisser – dyker upp, börjar samkvämet skorra.

”Nyårsfesten blir aldrig tillräckligt dansk” (Aftonbladet)K

”…ett roligt och hjärtevärmande porträtt av en liten grupp vänner som på årets sista kväll tvingas inse att allt inte blir riktigt som det brukar.” (Cineville)

”Den här filmen bjuder på både skratt, tårar och pinsamheter - precis som en riktigt minnesvärd nyårsfest!” (Biograf Spegeln)